Nu ska jag snart sova hade jag tänkt, men jag måste bara lägga ut min novell här så ni som vill kan läsa den ;D Jag är riktigt nöjd faktiskt ;) ska lämna in den imorgon med slutreflektionen som jag måste skriva lite utförligare, haha jag e totalt kass på att skriva sånna ;P 

Vi hade iaf nationella prov i svenksa idag i skolan, läsförståelse, det gick bra, inte speciellt avancerade frågor fast vissa var ju lite kluriga ;)

Asså shiit vilket skratt anfall vi fick sen på eftermiddagen haha jag fick kramp i magen fan ;D

Sen åkte jag med Linnéa hem, det var jätteroligt! <3 vi var hos Tamira sen hemma hos henne ;) <33

nej, här kommer min novell, sen ska jag sova, godnatt ! <3


Spring mitt barn, spring 

     -    Spring mitt barn, spring!

Ima sprang så snabbt hon kunde. Hon var så rädd, det enda hon hörde var sina egna hjärtslag, snabba, men ändå hårt bultande samtidigt som hennes fötter slogs mot marken som små trumpinnar i de tunna, slitna bruna sandalerna hon hade på sig.

Hon hade ingen aning om vart hon skulle springa, det enda hon visste var att hon skulle bort från sin familj, sin by, kanske till och med bort från sitt land, Iran. Ima, hennes lillebror och deras föräldrar bodde i ett litet trångt hus i en väldigt liten och fattig by i sydvästra Iran.  Byn hade varit med om ett par små bombattentat förut men inga personer hade då skadats. Det här attentatet var rejält, det släpptes bomber på bomber och de var verkligen ute efter att skada invånarna. Sarah, Imas mamma, hade i försök att skydda sin dotter själv blivit rejält brännskadad och Imas pappa och lillebror avled när en bit av taket föll på dem.

Överallt såg Ima skadade och avlidna personer men det var inte det värsta, hon kunde inte längre hitta i sin egen by. Allt var förstört och nerbränt, husen låg i en ända hög av bråte. Fast Ima inte hittade och att hon var övertygad om att hon sprungit åt fel håll många gånger fortsatte hon ändå att springa. Hon stannade inte en enda gång och kollade heller inte bakåt.

Det var varmt ute, riktigt varmt, solen gassade som den aldrig gjort förr, eller i alla fall kändes det så för Ima. Hon var så uttorkad, hon hade sprungit i flera timmar nu. Hennes svarta hår var genomblött av svett, likaså var hennes shorts med små rosa blommor på och det ljusa linnet med spetskant. Plötsligt stannade hon, stora krokodiltårar rann utför hennes kinder och hon flåsade kraftigt. Det var nästan helt tyst runt om kring henne. Långt, långt bort kunde hon höra förödelsen i byn som fick henne att gråta ännu mer. Hon fick upp bilden på sin mamma i huvudet, "spring mitt barn, spring" var det sista hon hade sagt innan Ima sprang iväg i hopp om att rädda sig själv.  Hon undrade nu hur hennes mamma mådde, om hon ens levde med tanke på hennes skador och hur mycket de bombade där och alla farliga gaser hon antagligen andats in.

Ima, vars ögon blivit gladare, istället för ledsna kom på sig själv med att le och tänkte för sig själv att man aldrig ska ta ut segern i förskott, det hade hennes mamma lärt henne. Hon fortsatte gå framåt i sakta mak och kände hur hon sakta började återfå sina krafter. Trots det var hon fortfarande väldigt uttorkad och trött. Hon började tappa hoppet, åt inget håll kunde hon se minsta antydan på befolkning, by eller liknande.

Imas mormor bodde i en annan liten by och Ima var säker på att hon gick åt rätt håll, men hur skulle hon kunna vara säker på det egentligen? Allt såg likadant ut åt alla håll, ljusbrun torkad lera. Hon hade följt de här hjulspåren i flera timmar och ännu inte kommit fram. Hjulspåren Ima följde korsades nu av andra och hon blev förvirrad, skulle hon fortsätta rakt fram eller svänga antingen höger eller vänster? Hon stannade igen, satt sig ner på knä i det ena hjulspåret med huvudet i sina händer och grät. Nu kom det över henne, hennes pappa och hennes lillebror fanns inte mer, hon skulle aldrig mer få se eller träffa dem. De var döda.  Imas mamma, hur var det med henne? Hade hon också dött av sina skador? Var Ima helt ensam nu?

Ima satte sig upp, kollade mot himlen, den var blå, inte ett ända moln fanns där men ändå tyckte hon sig se sin mammas skuggkonturer och hörde hennes röst inom sig.

"Fortsätt, fortsätt rakt fram Ima".

Ima reste sig och började gå igen, följde samma hjulspår hon hade gjort hela tiden.  När hon hade gått ett tag skymtade hon någonting långt fram, var det rök? Eller var det bara inbillning? Nej det var någonting, hon såg det tydligare nu, det kom närmre. Det var en bil, en jeep och den kom emot henne.  Imas hjärta började slå hastigt igen, var de terrorister som ville döda henne eller var det snälla människor som ville hjälpa? Hon var tvungen att chansa, jeepen stannade och Ima höll andan.

// Matilda <3